De Jesustroende levde fredligt i Romarriket och fick oftast utrymme för att leva ut sin tro i de mångkulturella samhällena. Men bekännelsen Jesus är Herre, som var en dopbekännelse, gjorde att de Jesustroende vägrade böja sig för kejsarkulten och det ledde till emellanåt svår förföljelse. Finns det något för oss som följer Jesus idag som kan jämställas med kejsarkulten, något som vår bekännelse Jesus är Herre absolut gör att vi inte kan kompromissa med?
Vilken bild får du i skallen av ordet förkunnare? Kan du se dig själv som en förkunnare utifrån texten?
Waldemar menade ju i predikan att vårt ”jobb” är att förkunna de goda nyheterna om Jesus mitt i vardagen och Andens ”jobb” är att överbevisa om synd. Kan man tänka så eller måste stå upp för sanningen i alla sammanhang först innan man kan berätta de goda nyheterna? Måste man påtala människors fel och synd först så att säga?
Om du var en vanlig ”hedning”, en vanlig människa i Sverige som inte hade någon jättekoll på kristen tro, hur skulle du vilja att en kristen kollega skulle ”förkunna” för dig så att känslan blir att stegen ljuder skönt och inte kallt och hårt och nedtrampande?